Onsdagen den 29 januari 2020 anordnade Nätverket för kärnvapennedrustning ett seminarium på ABF-huset i Stockholm (www.nucleardisarmament.se).
 
Moderator var Agnes Hellström, Ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, och talare Gabriella Irsten, politisk handläggare vid IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet), Thomas Jonter, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet, Anja Lillegraven, Norske leger mot atomvåpen och norska ICAN-kampanjen samt Claus Montonen, Finlands fredsförbund, samordnare för finska ICAN-kampanjen.
 
Agnes Hellström inleder med en påminnelse om att det i år är 75 år sedan atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki och även 75 år sedan förintelselägren stängdes. Fortfarande finns överlevare som kan berätta både om kärnvapnen och om förintelsen, men inte så länge till. Frågan är hur vi håller kunskaper om dessa två fruktansvärda händelser vid liv. Idag upplever vi att användandet av kärnvapen inte längre beskrivs som helt främmande av kärnvapenstaterna. Samtidigt tycks Sveriges traditionellt aktiva antikärnvapeninställning ha svalnat.
 
Gabriella Irsten börjar med att svara på frågan hur ICAN ser på relationen mellan förbudet mot kärnvapen och icke-spridningsavtalet. Svaret är entydigt att dessa två avtal inte står i motsättning till varandra. I stället ses förbudet mot kärnvapen som en komplementtering och implementering av artikel 6 i icke-spridningsavtalet som är ett åtagande om att nedrusta kärnvapen.
("Each of the party of the Treaty undertakes to pursue negotiations in good faith on effective measures relating to cessation of the nuclear arms race at an early date and to nuclear disarmament, and on a Treaty on general and complete disarmament under strict and effective international control.”)
 
Hittills har kärnvapenstaterna tagit sig tolkningsföreträde när det gäller icke-spridningsavtalet. I stället för att arbeta för att nedrusta kärnvapen har de tolkat avtalet som en tillåtelse för de stater som har kärnvapen att fortsätta ha det. Därmed har icke-spridningsavtalet inte lett till det som var avsikten. Det som ledde till att konventionen om förbud mot kärnvapen röstades fram i FN år 2017 var en vilja att för det första ta bort de kryphål som finns i icke-spridningsavtalet och för det andra den obalans mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater som avtalet medfört, dvs att de icke-kärnvapenstater som undertecknat avtalet har fullföljt sitt åtagande om att inte skaffa kärnvapen, medan kärnvapenstaterna inte har uppfyllt sitt åtagande om nedrustning.
 
Sedan finns det inom FN en allmän regel om att nya avtal inte kan underminera tidigare avtal. När det gäller de förhandlingarna som ledde till konventionen om förbud mot kärnvapen stod det helt klart för alla som var i rummet att det nya avtalet inte skulle strida mot icke-spridningsavtalet. Så t ex åberopas vikten av icke-spridningsavtalet i förordet (the preamble) till kärnvapenförbudet.
 
En kritik som i den svenska debatten har riktats mot kärnvapenförbudet är att det inte finns en klar definition av vad som förbjuds. Den frågan diskuterades i förhandlingarna om konventionen och man beslutade att avstå från att ge en sådan definition just för att inte underminera icke-spridningsavtalet. Där saknas nämligen också en sådan definition. Frågan är då hur det kommer sig att den kritiken är så befäst. Det kan vara så att det finns de som är rädda för att icke-spridningsavtalet ska undermineras, men det kan också vara ett svepskäl inför kravet att ansluta sig till kärnvapenförbudet.
 
Thomas Jonter börjar med att påminna om att inte heller Sveriges anslutning till icke-spridningsavtalet var självklar. Han berättar att i och med att han ingår i Folkrätts- och nedrustningsdelegationen som är rådgivande till utrikesministern har han kunnat följa processen inför frågan om kärnvapenförbudet. Han ingick också i den arbetsgrupp som skulle ta ställning till kärnvapenförbudet och fick därmed tillgång till information ’inifrån’.
 
Lars Erik Lundins utredning presenterades år 2018. Vi kan se att en viss strategi har utvecklats kring sådana här frågor, en strategi som återkommer. Därmed kanske vi bör ha en viss ödmjukhet inför långsamma processer. När det gäller icke-spridningsavtalet, kom förslaget år 1961. Många stater var skeptiska, det gällde både USA och Ryssland, men också Sverige. Så t ex var Alva Myrdal skeptisk därför att avtalet handlade om icke-spridning i stället för nedrustning, även om man slutligen i förhandlingarna fick med artikel sex om nedrustning. När avtalet blev klart år 1968 hade världen förändrats. Medvetenheten om en värld i förändring gjorde också att man beslutade att ha återkommande översynskonferenser om avtalet, konferenser som har lett till tilläggsprotokoll, t ex om inspektioner.
 
Så kan läget förändras också när det gäller konventionen om förbud mot kärnvapen. Om fler västeuropeiska länder ansluter sig, t ex Schweiz, kan det bli lättare för andra länder att ansluta sig. Likaså kan regeringens inställning förändras om det inte blir någon framgång för nedrustning vid översynskonferensen om icke-spridningsavtalet nu i april/maj i New York.
 
Vilken strategi regering har, vet TJ inte. Han menar att regeringen just nu ligger ganska lågt. Sverige delar generellt den verklighetsbeskrivning som ter sig hotfull, när det gäller kärnvapen. Det är skrämmande att kärnvapenstater numera säger sig vara beredda till ’first use’. Överhuvudtaget är det en väldigt oansvarig retorik som just nu hörs från kärnvapenstater och deras ledare. Regeringen talar för att vara realistisk och utgå från den verklighet som finns.
 
Margot Wallström tog initiativ till att få en gemensam uppslutning kring frågan i och med det ministermöte som hon bjöd in till i Stockholm den 11 juni 2019, ett möte som behandlade nedrustning av kärnvapen och icke-spridningsavtalet. Syftet är att inspirera till dialog och till gemensamma åtgärder inom en ansats som man i arbetet med icke-spridningsavtalet kallar stepping stones, dvs att genom små steg åstadkomma förändringar i rätt riktning. Det finns en del konkreta förslag som UD jobbar med.
 
(Representanter för följande länder deltog och gjorde ett gemensamt uttalande: Argentina, Etiopien, Finland, Indonesien, Japan, Jordanien, Kanada, Kazakstan, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Schweiz, Spanien, Sydkorea, Sverige och Tyskland.) https://www.regeringen.se/uttalanden/2019/06/ministermotet-i-stockholm-om-karnvapennedrustning-och-icke-spridningsfordraget/
 
Tanken är att fortsätta med dessa möten. Det var Tyskland som tog över ansvaret och nästa möte hålls den 25 februari i Berlin. Det handlar om att försöka få kärnvapenstaterna att bjuda till vid nästa översynskonferens, t ex att lova ’no first use’, att diskutera åtgärder för att stabilisera den nukleära ordningen för att minska riskerna för att kärnvapen faktiskt används. Det som är viktigt för Sverige är enligt UD en ökad samsyn mellan länder och att så många utrikesministrar som möjligt kommer till konferensen i New York.
 
Klart är att det blir inget beslut om att signera FN-konventionen om förbud mot kärnvapen före översynskonferensen om icke-spridningsavtalet i New York nu i vår.
 
Anja Lillegraven. Norska läkare mot kärnvapen är en del av ICAN Norge. Där ingår 49 partnerorganisationer av olika slag, bl a organisationer som arbetar med miljö och klimat. Vissa organisationer är mer aktiva än andra och det är NLMA som koordinerar arbetet.
 
Den norska retoriken kring kärnvapen har förändrats. Det var en norsk regering som tog initiativet till en konferens i Oslo i mars 2013 som ledde till det humanitära initiativet (The Humanitarian Initiative), där temat var ett förbud mot kärnvapen. Konferensen behandlade de humanitära konsekvenserna av varje användning av kärnvapen och syftade till att hålla diskussionen om dessa konsekvenser levande i förhandlingar om icke-spridningsavtalet. Konferensen i Oslo följdes av en konferens i México i februari 2014, där 146 stater deltog och även ICAN fanns med. Ytterligare en konferens hölls i Wien i december 2014. Resolutionerna från konferenserna var tänkta att påverka översynskonferensen om icke-spridningsavtalet i New York år 2015.
 
Kort därefter i stortingsvalet samma höst då de borgerliga partierna fick en majoritet av rösterna bildades en blå regering, en som vi fortfarande har. Därmed har det skett ett skifte i politiken kring kärnvapen. Regeringen har dragit ur Norge från arbetet mot kärnvapen. Samtidigt vet vi att en stor del av befolkningen vill att Norge skriver på FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.
 
I ICAN:s arbete i Norge siktar vi nu på ett regeringsskifte i nästa val. Arbeiderpartiet hade landsmöte år 2019 och förbud mot kärnvapen var en av de viktigaste frågorna. Ledningen i partiet var emot en anslutning till FN-konventionen och Jens Stoltenberg som var på plats avrådde. Nästa möte är 2021 inför valet och då ska vi vinna!
 
LO och de stora fackförbunden är för och likaså arbeiderpartiets ungdomsförbund. Senterpartiet som är ett parti som just nu har stor framgång stöder förbudet, men vi måste framöver jobba med att upprätthålla deras stöd. Det har också framgått att lokalt har många partier en annan ståndpunkt än partier på riksnivå, även när det gäller regeringspartierna. ICAN:s City Appeal, som är en global kampanj där städer stöder FN-konventionen, kan vara en möjlighet att på riksnivå synliggöra den lokala opinionen. I Norge har 20 kommuner, bl a städer som Oslo och Bergen, anslutit sig. (https://cities.icanw.org/)
 
En första utmaning som vi står inför är att förmedla kunskap om kärnvapen och om FN-konventionen till befolkningen och få genomslag i media. Det är svårt att få åhörare till seminarier; att t ex få en så stor publik som här i kväll. En andra är att söka samarbete internationellt. Vi tror att arbeiderpartiet måste få andra Nato-länder med på en anslutning. Det krävs dialog med andra för att ingen ska stå ensam. Läget är ostabilt och Norge är livrädd för att skapa ytterligare splittring så att Natos sammanhållning kan spricka.
 
Claus Montonen.  I ICAN Finland ingår sex organisationer (Fredsförbundet, Fredskommittén, De 100:s kommitté, Läkare mot kärnvapen, Tekniken i livets tjänst samt Vapenvägrarförbundet). 
 
Finlands officiella linje är generellt att agera som ’broker’. Det finns en tradition av att vara medlare i internationella frågor. Finland vill skapa samarbete mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater, inte antagonisera sina goda vänner, inte få båten att kantra.
 
Det är i det sammanhanget man kan se Finlands deltagande i CEND (Creating an Environment for Nuclear Disarmament), ett initiativ från USA:s regering, där Finland har deltagit och kan komma att organisera nästa konferens.
https://www.inss.org.il/publication/new-us-initiative-creating-environment-nuclear-disarmament-cend/
 
ICAN Finland inriktar sig mest på politiskt lobby-arbete, gentemot partier och mot UD. En svårighet är att beslut i stora utrikespolitiska frågor fattas i en sluten krets, presidenten och utrikesnämnden. Riksdagen uttalade sig i och med den kärnenergilag som vi har i Finland och som explicit förbjuder t ex innehav och transport av kärnvapen, även om den kanske inte är av så stor betydelse i praktiken.
 
Vi har haft nyval och har en ny och annorlunda regering mot att tidigare ha haft en högerregering. Av de fem partier som nu ingår i regeringen har tre fattat beslut om att signera FN-konventionen; socialdemokraterna, vänsterförbundet och de gröna. Vi hoppades på framsteg med den nya regeringen, men hittills har inte mycket skett. Officiellt håller man på den tidigare regeringens linje. Likaså var regeringsdeklarationen en besvikelse i detta avseende. Där skriver man att man ska följa processen för ratificering. Samtidigt vet vi från en opinionsundersökning att 84 % av de finska medborgarna är för en signering av konventionen.
 
Att Sverige just då hade meddelat att man inte avsåg att signera FN-konventionen var olyckligt. Finland följer gärna Sveriges linje i sådana här frågor. Det kan ses som något av ett lillebrorskomplex. Man söker också gärna samarbete med Sverige och Norge.
 
Översynskonferensen om icke-spridningsavtalet nu i år kommer att ha stor betydelse. Tyvärr ser man pessimistiskt på att det skulle bli någon förändring. I praktiken kan man inte hoppas på något. Kärnvapenstaterna vill inte göra några eftergifter. Dessutom har aldrig förut en översynskonferens varit så illa underbyggd som denna och möjligheterna till resultat aldrig så små.
 
Agnes Hellström ställer en fråga till panelen: Vad kan komma som är positivt från översynskonferensen?
 
GI – Något positivt vore möjligen om åtaganden som tagits tidigare skulle kvarstå. Visst önskar vi konkreta resultat om nedrustning, men i stället talar t ex Sverige om riskreducering och om transparens. Det är deprimerande att en icke-kärnvapenstat som Sverige inte kräver nedrustning. Den ansats till förhandlingar som man idag kallar stepping stones, hette tidigare step by step, och ännu tidigare building blocks. Det finns ingen norm mot kärnvapen och det är just det som gör att konventionen om förbud mot kärnvapen behövs.
 
TJ – Det finns skäl att vara pessimistisk, men det finns också skäl att vara försiktigt optimistisk, en idé om att USA och Ryssland måste komma med något konkret. Men också jätteskäl att vara pessimistisk inför urholkningen av den nuvarande nukleära ordningen. START-avtalet (Strategic Arms Reduction Treaty) kan komma att sägas upp om ett år. Det finns både i USA och i Ryssland tal om att den bipolära ordningen har gått i graven och att det internationella systemet bäst beskrivs som multipolärt. Om en tripolär nukleär ordning inrättas, mellan USA, Ryssland och Kina, kommer det inte finnas något intresse för nedrustning. Detta scenario möter en stark kritik, inte minst i USA. Inför översynskonferensen nu i New York kan vi ställas inför ett tomt bord och då finns inga möjligheter att nå resultat. Samtidigt kommer krav från USA att de överenskommelser som gjorts tidigare, 1995 och 2010, inom icke-spridningsavtalet inte längre ska gälla. Frågan är vart vi är på väg; det är en farlig utveckling.
 
AL – Frågan om kärnvapnens humanitära konsekvenser saknas inom stepping stones-ansatsen. Inte ens Norge håller på den synen av kärnvapen. Det är viktigt att inte tappa det humanitära språket som fanns med till 2010.
 
Slutligen får vi i publiken som arbetar för nedrustning av kärnvapen några goda råd:

• Använd den lista som SLMK (Svenska Läkare mot Kärnvapen har) har sammanställt om hur vi i Sverige kan argumentera för ICAN:s City Appeal.
• Informera om ICAN:s International Campaign Forum som riktar sig till aktivister och studenter och som i år går av stapeln i Paris 14-15 februari.
• Sprida kunskap om kärnvapen och dess konsekvenser till politiker, där okunskapen tycks särskilt stor, men också till ungdomar. Enligt en enkät om kärnvapen av universitetet SciencesPo i Paris är svenska ungdomar sämst.
• Rikta sig direkt till enskilda riksdagsledamöter. En god idé kan vara att ta kontakt med riksdagsledamöter som representerar en lokalt.
• Ge konkreta handlingsalternativ – så här kan du göra för att påverka.

 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
                     

 
Margot Wallström höll en presskonferens den 12 juli och informerade om de överväganden som på regeringsnivå görs om konventionen.
​(Däremot har regeringen inte fattat något beslut, varken att signera konventionen eller att inte göra det.)

För det första pekar MW på den ökade risk för kärnvapenkrig som finns idag. Det handlar om den retorik som kärnvapenstaterna använder. Numera talar de nämligen om kärnvapen som ett reellt komplement till konventionella vapen. (Min anm. Som Trump säger; varför har vi dem om vi inte tänker använda dem. Det är ett stort avsteg från tidigare tankar om kärnvapen endast för avskräckning.) Dessutom påpekade hon att både Ryssland och USA utvecklar och moderniserar sina kärnvapen. (Min anm. Kärnvapnen är färre till antalet - nästan 15000 fördelade på nio stater -  men ’effektivare’ när det gäller precision och sprängkraft.) Slutligen tog hon upp det att Ryssland och USA bryter emot och frångår de avtal som finns. (Min anm. Det gäller INF (Intermediate Nuclear Forces) som framför allt handlar om kärnvapen med kortare räckvidd och har tolkats som ett förbud mot att placera kärnvapen i norra/centrala Europa. Det avtalet går ut i augusti i år och först Trump och sedan också Putin har meddelat att det inte längre gäller. Sedan har vi New Start som går ur 2020 och handlar om strategiska kärnvapen med enorm räckvidd och stor sprängkraft. Inte heller där kan vi förvänta oss framsteg när det gäller nedrustning. Slutligen NPT (Non-Proliferation Treaty) som nästa år fyller 50 år och då också omförhandlas. 191 stater har signerat den, även de fem stora kärnvapenstaterna. Däremot inte de mindre, Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan. Hittills har kärnvapenstaterna inte uppfyllt den paragraf i avtalet som kräver att de nedrustar kärnvapnen. I stället har de uppfattat det som ett godkännande av deras innehav och endast ett förbud mot spridning av kärnvapen till andra stater. Nästa år hålls en s k översynskonferens i New York för att omförhandla avtalet, det s k NPT RevCon2020.)

För det andra betonar hon att regeringen fortsätter att vara en stark röst i världen för en kärnvapenfri värld. Sveriges engagemang inom området har regeringen återupprättat genom följande åtgärder:

• Upplivat folkrätts- och nedrustningsdelegationerna.
• Tillsatt en ambassadör för nedrustning. (Min anm. Den information jag hittar om detta är att den 20 maj 2016 utnämndes Eva Walder för att företräda Sverige i olika multilaterala och internationella förhandlingsprocesser inom ramen för den breda nedrustnings- och icke-spridningsagendan. Ambassadören ska även driva och utveckla svensk nedrustningspolitik i andra internationella och nationella sammanhang. Hon efterträddes av Ann-Sofie Nilsson förra hösten.)
• Åtagit sig ordförandeskapet för den s k Haag-koden (Min anm. Det handlar här om   The International Code of Conduct against Ballistic Missile Proliferation som antogs den 25 november 2002.)
• Åtar sig ordförandeskapet i IAEA (International Atomic Energy Agency) från september i år.
• Dessutom nämnde MW det ministermöte för nedrustning som hon höll i Stockholm den 11 juni (Stockholmsinitiativet). (Min anm. Där deltog följande länder på ministernivå; Indonesien, Japan, Jordanien, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge och Tyskland. På lägre politisk nivå; Argentina, Etiopien, Finland, Kanada, Kazakstan, Spanien och Schweiz. Tyskland har åtagit sig att vara värd för ett uppföljningsmöte. Temat för mötet var främst att samla likasinnade länder inför NPT RevCon2020.)
• Regeringen tillsätter ett kunskapscentrum för kärnvapen (Min anm. I vårt remissvar föreslog vi detta med hänvisning till Strålsäkerhetsmyndighetens förslag för en långsiktig kompetensuppbyggnad kring verifikation av kärnvapennedrustning.)
• Regeringen kommer också att arbeta för att ett internationellt sekretariat för förbud mot kärnvapen inrättas i FN. Hittills finns sekretariat endast för civil användning av kärnkraft och för icke-spridning, båda kopplade till NPT. 

För det tredje meddelar hon att regeringen ser följande problem med konventionen.

• Konventionstexten är oklar med avseende på vilka vapen förbudet gäller och vilka mekanismer som upprättas för verifiering av kärnvapenstaters åtaganden för nedrustning av kärnvapen. (Min anm. Dessa argument granskas i Skuggrapporten och där dras andra slutsatser; se vårt remissvar.)
• För närvarande finns inte en majoritet i riksdagen för en ratificering av konventionen. (Min anm. I vårt remissvar visar vi att detta inte behöver vara ett hinder för signering.)

För det fjärde meddelade MW att FN-konventionen om ett förbud mot kärnvapen kan komma att sättas i ett nytt ljus om NPT RevCon2020 inte leder till konkreta löften om nedrustning från kärnvapenstater. I ett sådant försämrat säkerhetspolitiskt läge kan regeringen komma att signera konventionen och börja delta i arbetet med konventionen som signatory. I annat fall kommer Sverige att delta som observatör från och med det att konventionen blivit internationell rätt, dvs när 50 länder har signerat och ratificerat den.
Slutligen och på en direkt fråga säger MW att regeringens beslut inte har påverkats av de påtryckningar som kommit från USA och andra NATO-länder. I stället är ’vi ett alliansfritt land’ och fattar egna beslut. Men, säger hon, verkligheten är komplicerad och regeringen väljer ’mer effektiva vägar’ framåt.



 
 
 
 
 
 

​
​
Seminariet leddes av Luis Lineo, Säkerhetspolitisk talesperson, Feministiskt initiativ. Medverkande var Philip Boström (SSU), Fredrik Hultman (MUF), Wanja Kaufmann (Grön Ungdom), Veronica Sällemark (FuF) Vendela Rupp (Mänsklig säkerhet), Sogend Barzani (1325) och Amanda Björksell (Svenska Kyrkans Unga).

Seminariet tog sin utgångspunkt i regeringens tvekan inför att signera FN-konventionen mot kärnvapen. Frågan var hur unga människor påverkas inför dessa hot och hur arbetet för ett fredligare och hållbarare liv på vår jord kan fortsätta.
Luis Lineo inledde med att visa ett avsnitt från programmet ’Kärnvapen en knapptryckning bort’ från P3s Dystopia. Där berättas hur den ryske kommendanten Vasily Arkhipov räddade världen genom att vägra avlossa en kärnvapenmissil från den ryska ubåt, där han befann sig under Kubakrisen. Det finns på webben att lyssna på.
https://poddtoppen.se/podcast/1371967398/p3-dystopia/karnvapen-en-knapptryckning-bort

Här följer några referat från paneldeltagarnas inlägg:
​
Philip Boström  För SSU som är en internationell organisation är både frågan om kärnvapen och klimatet viktiga. Just kärnvapenfrågan är inte så känd bland unga. Ungdomsgenerationen är delad; dels de engagerade för klimatet, dels de helt passiviserade. Det kan leda till misstro mot politiker och till att demokratin ifrågasätts. Utmaningen är att uppnå en rättvis klimatpolitik; att de som nu är de största förlorarna blir de stora vinnarna. När det gäller de ungas möjligheter att påverka, så lyckades SSU få den senaste (s) kongressen att stödja FN-konventionen mot kärnvapen.


Fredrik Hultman  Vi tycker att det var bra att regeringen valde att inte skriva på FN-konventionen. Det är nödvändigt att ha kvar kärnvapen och förbudet skulle inte ge ökad säkerhet. När det gäller klimathotet, behövs effektiva ekonomiska styrmedel och där skulle (m) kunna göra mer. Det är bra att vi här har en klimatlag, men vi vet också att Kina bygger två/tre nya kolkraftverk i veckan.
Både kärnvapen och klimatförändringar kan förinta hela samhället. Under 80-talet skedde flera farliga incidenter som kunde ha lett till en kärnvapenattack. Det kalla kriget tog slut och det är idag svårt att få till en ömsesidig nedrustning. Också idag finns en brittisk u-båt bestyckad med kärnvapen i Nordatlanten, redo att reagera på en attack från Ryssland. Vi hör också att Trump vill se kärnvapen som en del av konventionell krigföring. Därför är det bra att vi talar om kärnvapen för folk glömmer bort detta hot. Det är viktigt att sprida kunskap om riskerna för det kommer få folk att reagera.

På en direkt fråga från Luis L. om vilka argumenten i (m) ger för att inte skriva på FN-konventionen, svarar Fredrik H. att det handlar om att bibehålla en terrorbalans. Både Ryssland och Kina utgör direkta hot mot världsfreden. Ett krig pågår i östra Ukraina, Rysslands agerande i Sydossetien och Krim som har en stor andel rysktalande. Samma gäller för Lettland, där 40 % är rysktalande. Det kan ge upphov till stora spänningar. Att skriva på konventionen skulle påverka möjligheten att samarbeta med andra länder som är med i Nato och även med Finland. Situationen kan bli farlig i vårt område och då blir också Gotland strategiskt viktigt för väst.

Wanja Kaufmann  Vi är den första generationen som känner att klimatförändringar påverkar. Det är viktigt att börja ställa om på alla nivåer i samhället för att möta klimathotet. Däremot har unga inte kunskap i försvars- och säkerhetsfrågor. Kärnvapen är det enskilt största hotet mot vår existens. Det löses inte med upprustning, utan med dialog och humanism. Att avvärja dessa hot kan inte vara ungas ansvar. De unga ska med och deras oro måste tas på allvar, men det är politikernas ansvar. Hur kan politikerna prioritera rätt? Det kan inte handla om att öka den militära upprustningen; som vi nu ser, när vi jämför försvar med miljö i budgeten. Vi måste skriva under konventionen, oberoende av den kritik som förs fram i utredningen om konventionen; skriva under om det ska bli någon ändring. Att lyfta fram NPT som görs i utredningen duger inte.

Veronika Sällemark  Kärnvapenhotet är en stor fråga bland unga i många andra länder, t.ex. i Sydkorea, i Myanmar inför Kina, som är både supermakt och samarbetspartner, och i Iran och Israel. Unga i Indien lever under kärnvapenhot, liksom unga i Pakistan. Det är skillnad på vad som diskuteras ute i världen jämfört med här i väst. Att klimathotet uppmärksammas här handlar om en hård mediabevakning i relation till Greta. Men klimathotet upplevs även i andra länder, som t ex i Myanmar där de drabbas av översvämningar.
En undersökning av World Economic Forum, där 26 000 unga ingår, visar att de hot som unga upplever rankas i följande ordning; klimathotet, fullskaligt storkrig mellan stormakter som har kärnvapen, religiösa konflikter och fattigdomsfrågan. Klimatkrisen är nära kopplad till flyktingkrisen och FN visar att andelen hungriga i världen ökar.  Om de pengar som nu används till att modernisera kärnvapen ($1200 dollar i USA är en av möjliga siffror) skulle satsas på utbildning, skulle alla barn kunna gå i skola. Likaså skulle hungern i världen kunna elimineras om pengarna satsades där i stället för på vapen som aldrig är tänkta att användas. 
Världen är inte längre bipolär, utan multipolär. Vi kan inte diskutera kärnvapen baserat på hur världen såg ut då, det var en annan tid. Vi måste investera i en fredligare, hållbarare och rättvisare värld, det som de flesta länder i världen vill.

Vendela Rupp Tidigare var kärnvapen mer aktuellt än klimathotet. Idag måste vi lyfta upp kärnvapenfrågan även i klimathänseende. Vi måste visa på vilken roll kärnvapen har i den rådande världspolitiken. För mänsklig säkerhet är båda frågorna relevanta. För att försöka förstå varför nedrustningen har avstannat måste vi följa det globala spåret. Enligt stormakterna finns det fördelar med kärnvapen som att de innebär en terrorbalans och gör att sannolikheten för ett storskaligt krig minskar. Om FN-konventionen som förbjuder kärnvapen blir till internationell rätt kan det leda till en attitydförändring och till nedrustning.

Sogend Barzani  Inom min organisation känner vi att vi inte har sakkunskap i dessa två frågor. Även om unga inte direkt talar om kärnvapen, finns det ett stort engagemang för fred. Unga talar däremot om andra hot. Ett sådant är våldsbejakande extremism. Frågan är om unga kan påverka beslutsfattande. För många unga är den politiska nivån för hög, där gör sig inte unga röster hörda.

Amanda Björksell  Kärnvapen engagerar unga i kyrkan. Kärnvapen och klimat är globala hot som kräver samarbete över gränserna. Båda kan ha liknande effekter över matproduktion. En fråga som bör uppmärksammas är vilka som drabbas hårdast. När det gäller klimathotet finns det något som var och en kan göra, t ex vid inköp. Kärnvapen däremot ligger på en politisk nivå som unga känner att de inte kan påverka. Det finns en oro bland unga, en klimatångest och en bristande tilltro till politikerna. Vad gör vi med ungas engagemang och oro? Ungas engagemang måste tas på allvar. Där finns ett demokratiskt underskott.I publiken var vi ett 70-tal som lyssnade och som avslutningsvis också ställde många frågor som besvarades av panelen.

(Referat av Ingegerd Municio, Kvinnor för fred Stockholm)