webbinarium den 21 oktober 2020

FN:s kärnvapenförbud träder i kraft 2021 - När kommer Sverige med?

Nätverket för kärnvapennedrustning anordnar ett seminarium via webb-tjänsten Zoom och som sänds live på Facebook.
Medverkar - Sara Moser, ordförande för Nätverket för kärnvapennedrustning
                      Josefin Lind, Svenska Läkare mot Kärnvapen (SLMK), moderator
                      Thomas Jonter, professor i Internationella Relationer, Stockholms Universitet
                      Janine Alm Ericson, riksdagsledamot Miljöpartiet, Utrikesutskottet
                      Kerstin Lundgren, riksdagsledamot Centerpartiet, Utrikesutskottet
                      Olle Thorell, riksdagsledamot Socialdemokraterna, Utrikesutskottet
                     
Josefin Lind hälsar alla välkomna, då det visar sig att Sara Moser som är ordförande för Nätverket för kärnvapennedrustning har problem med sin mikrofon. Hon ger en kort introduktion.
Nu lever vi en väldigt osäker värld. Nya START-avtalet (vår anm. Treaty on the Reduction and Limitation of Strategic Offensive Arms, det första mellan USA och dåvarande Sovjetunionen år 1991) löper ut efter årsskiftet om det inte mot förmodan blir en förlängning. Icke-spridningsavtalet (NPT) skulle ha haft en översyn i våras, men sköts upp på grund av pandemin och det är ännu oklart när det kommer att hållas. Det stod inför flera utmaningar, inte minst för att kärnvapenstaterna inte vill bekräfta att de står för tidigare åtaganden.
Dagens seminarium handlar om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen som antogs i FN år 2017. Det är nu 47 anslutna stater och 90 dagar efter att den 50:e staten anslutit sig blir det ett bindande avtal.  Det är väldigt nära att det träder i kraft och det kommer att göras utan Sveriges medverkan.
Den f.d. utrikesministern Margot Wallström meddelade sommaren 2019 att Sverige inte kommer att signera avtalet och att man kan komma att utvärdera situationen efter översynskonferensen. Det här är första gången som Sverige står utanför den här typen av multilaterala nedrustningsavtal och det är ett tydligt brott mot Sveriges nedrustningshistoria.
När konventionen trätt i kraft nästa år blir det formellt bindande för avtalets parter, medan de som har signerat men ännu inte ratificerat endast är bundna att inte motverka syftet med avtalet, och de som står utanför inte legalt är bundna av avtalet. Men historien visar att en förändring sker när avtal träder i kraft och andra stater följer avtalen, även om de är icke-anslutna.
Och det ska vi diskutera idag; var står Sverige i frågan och hur kan vi se ett svenskt aktivt arbete i nedrustning framöver?

 
Thomas Jonter.  Jag har lagt upp min inledning för att besvara frågan som skickades ut i inbjuden: Är Sveriges nedrustningspolitik trovärdig om vi inte ansluter oss till konventionen. Jag kommer sedan även in på den historiska bakgrunden.
Det är allmänt bekant att Sverige har valt att i nuläget inte ansluta sig till kärnvapenförbudet. Det är framför allt tre skäl som angetts av det officiella Sverige, av regeringen och regeringens representanter. Det är viktigt att ha med det, för jag kommer avslutningsvis försöka besvara om dessa tre skäl äger giltighet och på vilket sätt i så fall.
Det första skälet som nämns och som Margot Wallström också meddelade år 2019 var att det inte fanns en majoritet i riksdagen för att ratificera konventionen, så det var politiskt omöjligt.  
Det andra skälet som vissa har menat är det starkaste och som i första hand Peter Hultqvist har stått för är att en anslutning till konventionen skulle skada våra militära samarbeten med framför allt USA.
Det tredje skälet som har nämnts, och då är det framför allt UD och de som var med och förhandlade den här konventionen som angett det, är att konventionen inte var fullgången; det var ett snabbt framförhandlat avtal som hade många brister.
Men det är ju så att den svenska regeringen har slagit in på en annan väg. Utrikesminister Ann Linde har tillsammans med femton andra utrikesministrar gått samman i en strategi som de kallar ’Stepping stones’. Man menar att det realpolitiskt är en mer fungerande strategi, där man ska påverka kärnvapenmakterna steg för steg, I ett första steg handlar det om att få kärnvapenstaterna USA och Ryssland att sätta sig och tala med varandra; att försöka rädda det som räddas kan av den nukleära ordningen som håller på att falla sönder. Bland de här 16 staterna finns ju flera europeiska stater med, Finland, Tyskland, Norge, Schweiz, Nederländerna, Nya Zeeland och andra länder. Det här har den svenska regeringen investerat i som ett alternativ till att ansluta sig till konventionen.  Det finns ingen anledning att tro att Sverige kommer att överge den hållningen. Tanken var ju att man efter nästa översynskonferens skulle kunna redovisa resultat och i den bästa av världar tillsammans med kärnvapenstaterna visa resultat.
Om jag ska svara på frågan om Sveriges nedrustningspolitik är trovärdig, om man inte ansluter sig; det tycker jag är att dra det för långt, även om jag är för att Sverige bör ansluta sig. Det går för långt att säga att Sveriges nedrustningspolitik inte existerar, för det gör den. Den här ’stepping stone’-strategin är en del och att man ska tillsätta ett kunskapscentrum för att bistå regeringen en annan.
Men den viktiga och avgörande frågan är vilken strategi som är mest effektiv, om det är ’stepping stones’ eller att ansluta sig till konventionen. Det är en öppen fråga som vi kan diskutera här i kväll. Om inte ’stepping stones’-strategin når resultat, kommer då Margot Wallströms ord att gälla, dvs. bör Sverige igen ta upp frågan om att ansluta sig till konventionen. Då tycker jag att det finns starka skäl att göra det.
För att återgå till de skäl som tagits upp för att inte signera konventionen, så var det första att det inte finns en majoritet i riksdagen för ratificering. Det kan ändra sig. Är det så att 50 stater ratificerar konventionen, då är det förmodligen ett annat läge. Vi vet att röster har höjts även i Nato-stater att Nato-stater bör göra mer för att agera på nedrustningsområdet. Saker och ting kan hända. Den allt sämre relationen mellan USA och Ryssland, om den blir ännu sämre, måste något göras. Då kan situationen även i den svenska riksdagen förändras.
Det andra skälet, det som Peter Hultqvist förde fram, att det skulle skada våra militära samarbeten med USA, det tror jag inte gällde då och kommer inte att gälla om ett år eller ett halvår heller. Om det skulle vara så att vi söker ett medlemskap i Nato; det finns många partier i riksdagen som vill att Sverige ska ansluta sig till Nato. Låt oss säga att Sverige skulle göra det om 5 – 10 år, då spelar det ingen roll om Sverige skrivit på den här konventionen eller inte. Säkerhetspolitik formuleras och görs på andra grunder, vad som är omsesidigt för olika parter i ett samarbete, så det tror jag inte är ett så starkt argument.
Vi får inte glömma att när icke-spridningsavtalet kom till, så förhandlades det i många år och många stater, framför stormakter och kärnvapenmakter, var skeptiska till en början, men de gick med. Också då sades det att det inte var ett fullgånget avtal, men det utvecklades och blev en succé. Det gick att hitta nya vägar med tilläggsprotokollet. Så kan vi också se det här avtalet, det är inte hugget i sten. Världen kan ändras, förutsättningarna kan ändras och då kan också innehållet ändras.
Kerstin Lundgren. Jag kan börja med att säga att från vår sida är det tydligt vad vi har sagt i frågan om avtalet. Vi var ju ändå ett av de partier som, då frågan kom, var öppna för förhandlingar. Vi sade att låt oss pröva och var öppna för en förhandlingsprocess såsom den beskrevs. Det skulle vara en lång historia, det skulle inte vara en snabb puck. Så vi var öppna för det och vi var också mycket tydliga när vi gav den supporten att det skulle vara en inkluderande förhandling, inte en exkluderande förhandling. Vi ville inte se att det blev ett protest-resultat bara, utan att det skulle vara något som kunde vara en biprodukt också till det NPT-avtal som vi haft satt i fokus. Samtidigt vill vi se en kärnvapenfri värld; det är ingen tvekan i den delen. Däremot är det ju vägen det som är frågan. När vi har fått en kärnvapenupprustning så är det ju en fråga om bristande förtroende inte minst mellan ett antal stora makter, men också i konfliktzoner, som vi tydligt kan se. Iran är ju ett sådant exempel som vi just nu har på agendan.
Men det är ju ingen tvekan att när man har kunnat ta kunnat ta steg i riktning mot nedrustning, vilket också har gjorts, har det varit i en tid när Ryssland och USA.., i en tid då permafrosten försvann eller löstes upp i den politiska miljön. Det var ju en tid av avspänning och förtroendeskapande, där vi med stöd av Helsingforssamarbetet byggde upp förtroende och transparens, en mer öppen miljö.
Det var ju när vi också kämpade för att få bort kärnvapen från Europa. Det är sådant man måste jobba med om man ska nå resultat, att skapa de incitamenten, den förutsättningen, den jordmånen för att nå framåt. Vi såg ju vilken betydelse som vi fick när vi hade NPT-översynen som gick i mål med ett resultat år 2010. Då fanns det en tydlig position från den amerikanska sidan, en vilja att komma framåt. Och det gjorde skillnad för helheten.
Det vi kan se 2015 och framåt är att det varit en tid av ökade spänningar, och även den geopolitiska kontinentalsockeln har byggt upp stora spänningsfält. Det är klart att i det läget är det extremt viktigt som vi ser det att vi försöker hålla i det som vi ändå har överenskommit och jobbar med NPT-översynen. Nu kunde vi inte få en översyn på grund av Covid-19, vi fick inte den på plats. Det kanske skapar förutsättningar får man hoppas för att kunna föra en del andra samtal. Där jag tycker att det finns de som ändå har försökt att jobba vidare. Jag tycker att holländarna hade en god kommentar i sin slutplädering när man bestämde sig för att man inte skulle rösta för; och det var att man ändå skulle ta vara på lärdomarna. Göra vad man kunde för att bygga broar och försöka få med de stater som måste med, kärnvapenstaterna, i en diskussion om hur man kan ta frågorna vidare.
Det är ju så som förbudsavtalet framför allt har fungerat. Det kan ju vara en spänning som gör att man skapar en påtryckning på kärnvapenstaterna för att göra mer på NPT-översynen. Det var ju vad vi hoppades på, om man inte valde att använda förbudsavtalet på ett sätt som splittrade. Och det är ju också en metod. Det har vi sett i flera sammanhang, i olika globala miljöer, när man förhandlar att man får ihop en ingress och sedan sitter man där i hörnet och kommer inte framåt, man slår varandra i huvudet och då förstärker man bara konflikterna.
Så tycker jag också att det finns en rad andra frågor att ta fram. Att arbeta för nedrustning handlar naturligtvis också om att vidta de här åtgärderna som gör att man höjer trösklarna. Det vi har sett nu är snarare att man sänker trösklarna, när man pratar om små kärnvapen och att de kan användas på andra sätt. Vi måste få med Kina i den här diskussionen. De kan inte smyga. Annars tror jag inte att vi kan få ett riktigt tryck. Kina har ju i andra sammanhang, i andra globala förhandlingar som jag har varit med om, har Kina valt att ha en mycket speciell roll och framställt sig som ett utvecklingsland. I förbudsavtalet om man tittar på signaturer och ratifikationer, så är det många i kretsen av utvecklingsländer som finns med, men inte Kina naturligtvis. I det här sammanhanget framstår Kina som en av P5-staterna (vår anm. de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet). Det hade varit väldigt intressant att se hur det hade utvecklats i NPT-sammanhang. Det har ju också varit så att det har varit en av de stora som har blivit scape goat och det hade varit intressant att se hur spelet mellan Kina, Ryssland och USA, men också Frankrike och Storbritannien, hade utvecklats i det här sammanhanget.
Men från vår sida så är det klart att vi inte ser avtalet som en väg framåt nu i den här formen. Svensk säkerhet går alltid först för oss. Vi är beredda att jobba med andra metoder och stärka de andra avtal som ännu inte har trätt i kraft. Vi behöver få stopp på provsprängningar, t ex i Nordkorea och vi hoppas att inte något händer i Mellanöstern. Så det finns flera åtgärder som man kan göra för att försöka bygga broar framåt. Som sagt, vår bild är inte att det här förbudsavtalet, snabbt förhandlat som det faktiskt var, bidrar till att skapa lösningar, utan snarare riskerar att skapa låsningar just nu. Där vill vi att Sverige ska vara med i en brobyggarallians, där Margot faktiskt började och Ann har tagit vidare med Tyskland inte minst, för att försöka komma framåt.
Olle Thorell. Vi socialdemokrater, som alla andra partier, är förstås för en kärnvapenfri värld. Det är inte det den här diskussionen handlar om. Det finns en stark nedrustningsvilja i hela riksdagen. Vi socialdemokrater ser med stor oro på den utveckling som har varit på senare år, med en mer hetsig retorik mellan stormakter och mer oförutsägbara ledare som sitter på knapparna. Vi ser hur retoriken har förändrats till att kärnvapenalternativet är något som man kan tänka sig använda. Det är mycket oroande. Hur de avtal som har förhandlats fram START-avtal, INF-avtal (vår anm. Intermediate-range Nuclear Forces Treaty som trädde i kraft år 1988), Iran-avtal (Joint Comprehensive Plan of Action från år 2015), NPT-avtal, hur de försvagas, försvinner och luckras upp.  Och vi ser hur groteska summor av pengar används för att modernisera kärnvapen och även om det inte blir fler stridsspetsar, så blir de modernare och ännu djävligare. Vi socialdemokrater har en lång och stark tradition av nedrustning och diplomati som parti i samverkan med fredsrörelsen och övriga i civilsamhället. Sveriges tekniska expertis har också varit viktig här och vi har tagit med den kompetensen i internationellt arbete.
Jag tycket Kerstin Lundgren och Thomas Jonter beskrev väl anledningarna till varför vi valde som regeringen att inte skriva under det här avtalet. Det fanns ingen majoritet i riksdagen och det gör det fortfarande inte. Det fanns en röstförklaring, när vi röstade ja till konventionen i FN, där vi förklarade de problem vi såg i konventionen; att det var hastigt framförhandlat. Ingen hade ju kunnat tro den sommaren, om någon hade frågat mig eller andra som har hängt med länge i nedrustningssvängen, att det här skulle vara klappat och klart, det trodde vi inte alls. Det finns brister, menar vi, i den här konventionen. Det är välkänt vad vi tycker om det och vi väljer i nuläget att inte skriva under. Sedan har vi sagt att om läget förändras, om NPT-avtalet går i en riktning där vi ser att det skulle vara gynnsamt för Sverige att vara del av den här konventionen, så kan vi tänka oss det, om det skulle finnas omständigheter som gör det möjligt, om majoritetsförhållandena ändras i riksdagen och om läget i nedrustningsvärlden så tillåter.
Vi gör ju en massa saker på nedrustningsområdet. Det är ju inte så att det antingen är kärnvapenförbudet eller ingenting. Som Thomas Jonter beskrev har vi tagit det här Stockholmsinitiativet. Det är 16 länder av olika karaktär som tillsammans försöker bygga förtroende, som försöker hitta en stegvis approach för att bygga förtroende mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater, som försöker hitta vägar framåt för att göra NPT-konferensen mer framgångsrik. Det tycker vi är värt att prova. Nu är ju NPT-konferensen uppskjuten, vem vet när den kommer att hållas. Men det kanske inte är det sämsta att det skapas mer tid för det här. Det kan ju vara så att det är lättare med en annan president vid rodret. Det är klart att USA kommer alltid att driva sina nationella intressen, men en mer rationell president skulle vara gynnsamt för det internationella nedrustningsarbetet.
Vi inrättar också ett Kunskapscenter, vi är engagerade som ordförande i IAEA, vi är starkt engagerade i Koreahalvön och vi gör vad vi kan för att rädda det som räddas kan av Iran-avtalet. Vi försöker stötta på alla sätt som vi kan med det renommé som vi har. Vi väljer att inte lägga alla våra ägg i samma korg, utan jobba med en bred ansats för att få till kärnvapennedrustning och icke-spridning.
Janine Alm Ericson. Tack för inbjudan att vara här och prata om ett kärnvapenförbud. Mycket är ju sagt ju av Kerstin Lundgren och Olle Thorell. Jag ska försöka att inte upprepa det som sagts, utan ge bilden av varför vi kanske har hamnat på ett annat ställe som parti. Därför att vi i miljöpartiet har varit tydliga med att vi gärna såg att Sverige både skrev under och ratificerade. Som har konstaterats har det inte varit möjlighet till det därför att majoriteten saknas. Och här har vi ju hört argument om det. Det tycker vi är väldigt synd, för att om man vill se en kärnvapenfri värld så är det en bra väg att ansluta sig till en konvention som säger att man vill förbjuda kärnvapen och att det är det som är högst på agendan. Däremot var Thomas Jonter inne på i början här på vilket som var bäst; att ha en sådan här ’stepping stones’- strategi eller att skriva på. Vi har hävdat hela tiden att det inte behöver finnas något motsatsförhållande här egentligen, utan man kan jobba på flera fronter samtidigt. Det är ju flera som har tagit upp det här, men haft argumentet att man inte skulle skriva på för att man då förstör andra delar. Vi ser egentligen inte någon tung relevans i de argumenten, utan att man kanske skyller på form för att man inte vill i sak. Varför man hamnar där kan ju bero på olika saker som också tagits upp här.
Om man jämför med gamla klimatavtalet, Kyoto-protokollet, så var det ett avtal som fanns och som det var flera som inte ratificerade. Det var ändå tillräckligt normgivande, därför att det var många som skrev på så att det trädde i kraft. Det gjorde att vi nådde otroligt mycket längre än om vi inte hade haft ett avtal, om vi hade vilat på hanen och tyckt att vi kunde göra som vi alltid hade gjort ett bra tag framåt.
Det är en svår utveckling just nu och det är inte så att frågorna går i rätt riktning och därför tror vi att det hade varit bra om Sverige med en tydlig röst hade stått med här och kunnat påverka inifrån det som man tyckte inte levde upp till vad som behövdes. Det är ju så vi har jobbat tidigare och har haft som argument vid andra tillfällen. Men jag tycker också att alla de sakerna som vi gör och som Olle tog upp är otroligt viktiga och som gör att vi kan fortsätta att jobba och förhoppningsvis få en bättre utveckling. Och jag kan väl dela den förhoppningen åtminstone om att det kanske var bra att översynskonferensen sköts på framtiden för det fanns stora förhoppningar att NPT skulle nå en framgång. Det kanske är bra att det finns mer tid att jobba på det.
Jag är glad att konventionen verkar få tillräckligt många underskrifter och kan komma i kraft, så att vi är fler som kan stötta där, om inte som ett helt land så åtminstone som parti.
Josefin Lind. Jag ska ställa några frågor till panelen och tänkte börja med dig Thomas. Flera av våra panelister har pratat om att konventionen inte är bra nog, att den har brister och att Sverige inte bör signera jus nu. Om vi tar ett historiskt perspektiv, kan du se några paralleller till debatten om svenskt atomvapen, eller är det kanske nya argument som har förts fram här på olika håll i Sverige.
Thomas Jonter.  Jag kan dela mycket av de argument och analyser som tagits fram av våra politiska företrädare, som att vi måste hålla isär mål och medel. Alla riksdagspartier vill ha en kärnvapenfri värld. När det gäller din fråga, finns det likheter men också stora skillnader. Likheterna är för det första att för att ett internationellt avtal som är så komplext som kärnvapenförbudet, eller när NPT kom till, är det långa processer. Det är så komplexa, komplicerade saker, där många intressen ska sammanfalla. NPT-förhandlingarna höll på i flera år och med stor skepsis i början, men till slut hamnade det rätt. Där har Kerstin Lundgren rätt att kärnvapenstaterna, som på den tiden var de två supermakterna, USA och Sovjetunionen, tyckte att det var ett bra avtal. Då blev det en realism i det. Så det kan man säga är en skillnad. Kärnvapenstaterna var inte alls intresserade av kärnvapenförbudet.
Om vi ändå ska vara litet försiktiga i att döma ut kärnvapenförbudet, så tror jag att vi måste förstå att saker kan hända som kan förändra den här processen. Om inte START-avtalet förlängs 2021, kommer vi att ha en mängd stater som inte kommer att tro på ’stepping stones’. Kanske inte de 16 stater som för fram den heller och då kan stater som först var skeptiska gå med. Så på det viset tror jag att det finns något som vi kan ta fasta på från historien.
Sedan har vi det här argumentet att det är ett alldeles för svagt avtal; ja, det var för snabbt framförhandlat. Men återigen alla stora avtal har problem, det är många intressen som ska dra åt samma håll, och det kan utvecklas och förhandlas som andra stora komplexa avtal. Det är inte allt eller inget från början.
Josefin Lind. Då har jag en fråga till Kerstin. Som du sade, var ni i centerpartiet positiva till att Sverige deltog i förhandlingarn. I vilket läge kan ni se att centerpartiet ändrar sin nuvarande position, och ställer sig bakom att Sverige skriver på avtalet.
Kerstin Lundgren. Svensk säkerhet går alltid först och svensk säkerhetspolitik byggs på samarbete med andra. EU är ju en central utrikes- och säkerhetspolitisk arena för oss. Några EU-stater har ställt sig bakom konventionen, men det är inte en EU-position. Ingen enstaka händelse kan få oss att ändra oss, t ex om NPT inte når framgång. Vår utgångspunkt är att vi vill ha med kärnvapenstaterna, alla kärnvapenstater måste vara med på banan.
Josefin Lind. Olle du pratade också om att det här avtalet har brister. Som observatör kan man inte påverka. Hur kan Sveriges nedrustningspolitik och trovärdighet skadas om man ansluter sig till konventionen och jobbar aktivt för att förbättra den?
Olle Thorell. Det är ju en avvägning, som mycket annat är det inte klockrent, utan hela tiden en bedömning om vad som är bäst för Sveriges säkerhet. Det handlar om att få till ideala nedrustningsförhållanden inte bara mellan länder som redan är överens, utan mellan kärnvapenstater och mellan dessa och icke-kärnvapenstater. Då kan det vara lättare att stå utanför.
Josefin Lind. Nu en fråga till Janine. Du är ju med i ett parti som vill att Sverige ska gå med. Hur tänker ni att en framkomlig väg kan vara att skapa en tydligare ställning i riksdagen
Janine Alm Ericson. Vi tycker det är bra att frågan lyfts upp och debatteras. Jag tycker mig höra att det är de som vill ha medlemskap i Nato som är mest oroliga för att vi går med, men det är troligen bara en faktor. Vi tror också att vi bygger säkerhet med andra, men man kan göra det på andra sätt. Olle pratade om tillit, men jag tror att det också är en fråga om tydlighet; att man vet var olika länder står och att det finns en kraft i det man säger. Vi har en lång väg att gå till att få en majoritet i riksdagen och jag hoppas att utvecklingen ska gå åt rätt håll i stället för åt fel håll.
Josefin Lind. Vill någon i panelen kommentera det?
Thomas Jonter. Det finns en skillnad idag. Tidigare har vi gått i bräschen, vi har inte ängsligt tittat på hur andra stater ska agera, utan vi tog ställning, Idag har vi en helt annan hållning, vi är mer försiktiga. Här tror jag att vi inte har samma självförtroende. Vi får inte glömma att på 60-talet var situationen ännu värre med den kapprustning som pågick, men då kunde vi ta ställning
Josefin Lind. En fråga till Olle; har Sverige inte en mer ängslig hållning än tidigare. Är det inte ett problem framför allt för socialdemokraterna som har varit bärande i nedrustningsfrågor?
Olle Thorell.  Världen har ju förändrats och även Sverige. Vi är ju inte en solitär stat som står utanför alla allianser. Nu är vi en del i EU, medan vi på den tiden kunde agera mer solo i vår retorik och i det kalla krig där två stater stod mot varandra och Sverige stod utanför. Nu är vi ett av 27 länder i EU, maktbalansen i världen är förändrad och det är en annan hotbild än det var då. Men det är klart så att många länder är besvikna på att Sverige inte anslöt sig, men det betyder inte att vi är ängsliga och ryggradslösa.
Thomas Jonter. Det ligger mycket i det du säger, men frågan är vad man kan göra och vilken roll vill man ha. Sverige är med i EU och det är möjligt att det bakbinder oss, men samtidigt har vi Österrike som visar att man kan gå med. När det gäller det militära samarbetet som enligt Peter Hultqvist gör att vi inte kan gå med, har vi samtidigt Nya Zeeland som har ett omfattande säkerhetspolitiskt samarbete med USA, men har gått med.
Frågor från publiken:
Blir Sverige mer osäkert av att skriva på?
Kerstin Lundgren. Att göra saker tillsammans ger mer kraft och NATO skulle ge oss en större garanti. Vi lyssnar på Finland och Norge som inte var med i förarbetena till konventionen. Vi ska inte agera som en solitär.
Vilken funktion har kärnvapen i vår försvarspolitik?
Olle Thorell. Vi vill stå utanför kärnvapenparaplyet och inga kärnvapen på svensk mark. Vi vill påverka den kärnvapenuppladdning som sker nära oss i Kaliningrad och Murmansk. Hur kan vi ta steg för att skala ner och istället höja trösklarna för kärnvapenhotet? Kärnvapen är inte en del i den svenska försvarsstrategin.
Hur mycket påverkar det att flera städer har skrivit på konventionen? Betyder det civila motståndet något?
Janine Alm Ericson. Det är viktigt att frågan diskuteras politiskt. Varje initiativ i positiv riktning tycker MP om. Det folkliga engagemanget och opinionen betyder mycket men majoritetsförhållandena blir viktiga i frågan.
Olle Thorell. Folklig opinion är viktig. Demokrati vitaliserar diskussionerna om nedrustning, fred och säkerhet. Flera motioner hanteras varje år. Det pågår mer diskussioner nu än på flera år. Det är bra men hotet om kärnvapen är också större än på flera år.
Kerstin Lundgren. Det är bra med diskussioner, men det är viktigt att ha en bredare bild.
Thomas Jonter. Självklart spelar civilsamhället en stor roll. Det finns forskning på att debatten på 50-talet om svenska kärnvapen som var livlig resulterade i att partier svängde frågan i slutet av 60-talet.
Kärnvapen är terrorvapen. Ska vapnen accepteras som ett reellt hot för hela jorden?
Olle Thorell. Att inte skriva på FN konventionen är inte samma sak som att vi godkänner kärnvapen.
Kerstin Lundgren. De s.k. mindre kärnvapnen är oroväckande och möjlighet finns att de i fel händer kan användas för terror.
Slutord :
Thomas Jonter. Det har varit en bra debatt. Sveriges nedrustningspolitik kommer att fortsätta även om inte FN konventionen skrivs på. Historiskt har många förslag kommit och gått. Det finns en fortsättning.
Kerstin Lundgren. När det gällde Kyotoprotokollet spelade EU en viktig roll för att komma framåt. Avtalet tappar kraft om det inte finns en bredd. Den finns i NPT. TPNW (Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons) riskerar att bli konfliktbyggande istället för brobyggande.
Olle Thorell. Det är bra att det finns en livaktig diskussion mellan politiken och fredsrörelsen, kyrkan och hela det civila samhället.
Janine Alm Ericson. Tack för att ni ordnat denna debatt. Det finns ingen motsättning mellan avtalen NPT och TPNW. EU är en stark kraft och hela EU kretsen skulle kunna skriva på FN- konventionen för förbud av kärnvapen.
Ingegerd Municio KFF, Sara Moser Ordf. för nätverket för kärnvapennedrustning
 
​